alla dessa diagnoser

Jag har fått konstiga kommentarer från olika människor när jag har berättat att Theo utreds. Vissa har sagt något i stil med "alla dessa diagnoser hit o dit" som om de inte tror att de existerar. För någon som VERKLIGEN har ett barn som man känner behöver extra mycket stöd och hjälp så är det inte det roligaste att höra. Att få en diagnos kan ju betyda att man äntligen börjar förstå sitt barn och hur funktionsnedsättningen fungerar så man kan anpassa sitt bemötande, miljö osv så att ens barn tex slipper alla utbrott och blir ett lyckligare och mer harmoniskt barn. Med en diagnos kan man äntligen känna någon typ av acceptans att " han gör inte detta för att vara oförskämd, han gör det för att han har svårigheter han inte kan rå för" och man kan helt enkelt förstå varför han kanske aldrig sov på nätterna som liten och varför han har svårigheter med maten ( barn inom autismspektrum kan ofta ha svårt för vissa lukter och konsistenser) Jag har också fått höra : " bara du inte blir besviken om det inte är något", BESVIKEN? Varför i hela friden skulle jag bli det? Jag skulle väl bli den gladaste människan på hela jorden om det var så. Men nu är det antagligen inte så, och då är det skönt att få en diagnos så att man kan få den bästa hjälpen som går att få.

Bäst före 22 år

det är precis som om mitt bäst före datum gick ut när jag var 22 år. Efter att ha levt ett väldigt bra o hälsosamt liv fritt från många sjukdomar ( förutom min glutenintolerans) så kom alla sjukdomar efter 22 års ålder. I år ska jag fylla 32 och under dessa tio åren har jag haft extrema magsmärtor, svårt att bli gravid, när jag väl blev gravid tuffa graviditeter ( spydde konstant 4 första månaderna) med svår uttorkning som följd så jag fick åka in och få dropp. Tuffa graviditeter som tog lååång tid ( 3 dygn, respektive 1, 5 dygn med onda värkar) min kropp stannar hur länge som helst när jag är öppen 4 cm, andra förlossningen förstod de att de var tvungna att sätta dropp för att det skulle fortskrida, första gången fick jag dropp för att ens orka de sista timmarna. Därefter fick jag struma och hypotyreos, opererade halsen när jag var gravid, och idag håller jag även på att utredas för reumatism eftersom jag har så fruktansvärt ont i lederna från och till. Det jag är mest lycklig över är att jag trots alla dessa år med sviktande hälsa har en underbar sambo som alltid finns där vid min sida och två underbara barn.

3 år senare fortsättning

Hursomhelst, så blev jag sedan gravid igen med Siri. Vi hade svårt att bli gravida med Theo så vi blev lite chockade över att syskon kom så fort, men det var ju såklart väldigt välkommet! Det tråkiga var bara att jag var tvungen att opereras och bli sövd under graviditeten ( som tur var gick det bra, men fy vilken ångest jag hade innan, var så rädd att förlora mitt barn) De skar upp halsen och tog bort knölen och halva sköldkörteln, och nu har jag ett ärr på halsen som ser ut som en glad mun ( tur den inte va sur ;) ) också får jag äta levaxin resten av livet. Mår betydligt bättre från struman nu, men har nu tyvärr fått väldigt ont i lederna i perioder och ska utredas för reumatism, men det har jag helt enkelt inte orkat ta tag i än, kanske vill jag inte veta, för det finns ju ändå inget botemedel mer än smärtlindring och vila o sjukskrivning när man har skov. Jag försöker kämpa på. Men den största anledningen till varför jag inte har orkat ta tag i mig själv just nu är för att min son behöver hjälp just nu, och han går ju såklart före allt! När vi var hos logopeden så konstaterades att han hade en grav språkstörning och ev autism. Detta kom som en total chock för oss och hela vår värld föll samman ett tag kändes det som. Vi som bara trodde att han var sen med talet och behövde en talpedagog. Hursomhelst håller han just nu på att utredas för ev. autism. Nu när jag läst mer om just Autism har jag förstått att det är ett väldigt brett spektrum och att man kan vara väldigt fungerande trots Autism. Att ha Autism är ingen utvecklingsstörning, utan bara ett annorlunda sätt att tänka. Om man anpassar miljön så märker man oftast inte att många människor har autism. Sen kan man ha Autism och utvecklingsstörning och det är då man går på särskola. Vi får se vad psykologen kommer fram till vad gäller Theo, men jag skulle gissa på antingen endast språkstörning eller ev en lätt form av autism. Jag tror jag har gråtit varannan dag  i flera månaders tid av allt detta, men i slutändan har jag kommit fram till att oavsett diagnos hit o dit så är han vår alldeles underbara, unika, känslosamma, fina, omtänksamma, kramiga, snälla, vackra son som vi älskar över allt annat.

3 år senare

På bilden nedanför är vår älskade fina Theo bara 2 mån ungefär. Idag är han 3 år! Tiden går fort och jag startade bloggen när jag skulle vara mammaledig med Theo o tänkte att jag skulle ha all tid i världen för att blogga om vad vi gjorde på dagarna. Men tji fick jag. Efter Theo kom var jag så fruktansvärt trött heltiden, en helt obeskrivlig trötthet som inte bara berodde på att man hade ett barn som inte sov om nätterna. Det visade sig sedan att jag hade en knöl på halsen, dvs struma, hypotyreos som resulterade i en skitkass ämnesomsättning. Men sjukvården trodde inte på mig först, de ville ju såklart ge mig antidepressiv medicin ( som de erbjuder alla som mår dåligt och som de inte orkar hitta den egentliga orsaken bakom alla symptom) jag blev skickad till psykolog som konstaterade att jag INTE led av förlossningsdepression och efter att ha blivit skickad hit o dit konstaterades struma och hypotyreos som jag redan hade sökt för från början då jag misstänkte det själv när jag läst om det o kunde bocka för vartenda symptom. Synd att jag inte fick hjälp direkt o hann gå upp 20 kg på ett år ( pga en ämnesomsättning som inte existerade) ge mig antidepp nu please, för DET om nåt är ju deprimerande! Att gå upp 20 kg men ändå ha alla vitamin och mineralbrister som går o ha i kroppen pga en ämnesomsättning som inte funkar. Inte konstigt man vart trött. Dessutom ammade jag och sov inte på nätterna. Usch! blir bitter bara jag tänker på det!

Theo hjärtat